Nimona

51xnm4q6cgl-_sx331_bo1204203200_

Titel: Nimona
Författare: Noelle Stevenson
Förlag: Harper Collins
Utgivningsår: 2015

Det här kan ha varit en såndär bok som jag hade lite för höga förväntningar på innan jag läste. Nästan alla recensioner jag läst har gett den 5 stjärnor och den har till och med blivit mominerad till flera priser. Men jag känner ändå att det är något som saknas. Det kan förstås vara för att jag inte är så van att läsa graphic novels. En får såklart ta hänsyn till att serier inte kan bedömas på samma sätt som annan litteratur.

Nimona har blivit hyllad för att vara normbrytande och det kan jag till stor del hålla med om. Nimona är ett bra alternativ till de vanliga superhjältinnorna (eller skurkarna[?] i det här fallet). Hon har kort hår, attityd och är inte pinnsmal. Hon är stark, rolig och inte lika försiktig som sin ”chef” Ballister Blackheart. För övrigt är det ingen definitiv gräns mellan gott och ont. Även nutid/framtid och vetenskap/magi blandas.

Jag älskar karaktärerna och berättelsen är både rolig och gullig (även om det kändes som om det var något i storyn som saknades).

SPOILER NEDAN!!!!!!!!!!! 

Något som störde mig är att det inte är helt tydligt att Goldenloin och Blackheart kan ha känslor för varandra. Många har kategoriserat Nimona som lgbtq och jag känner att boken inte riktigt lever upp till den klassifikationen. Jag vet inte vad Noelle Stevenson själv hade för intentioner, men Blackheart och Goldenloin kan mycket väl bara vara goda vänner. För att jämföra så är Blackheart/Goldenloins eventuella förhållande nästan lika otydligt som Dumbledore/Grindewalds i Harry Potter.

Hursomhelst är jag ganska trött på att författare bara hintar att det kan vara något på gång mellan två karaktärer i boken och sen påstår att det är canon. Påstå inte att du har med lgbtq-karaktärer om det inte framgår när en läser boken.

Att läsa om ens favoritböcker ♥

Jag har äntligen tagit mig tid att läsa den illustrerade versionen av Harry Potter och de vises sten.  Trots de fantastiska bilder var jag inte jättepepp på att läsa den, eftersom jag redan har läst de vises sten så många gånger att jag kan den utantill. Dessutom har den länge vart den Harry Potter-bok jag tyckt minst om (trots att det är en av mina absoluta favoritböcker asså).

20161130_124040

Men det är något speciellt med att läsa om boken där allt började, när man redan vet vad som händer i sjunde och sista boken (och i The cursed child, som kanske inte borde räknas som canon). Till exempel när de nämner Grindelwald på Dumbledores chokladgrodekort. Och när Ron verkligen avskyr Hermione i början och kallar henne för mardröm, nu när man vet att de kommer att gifta sig och få barn ihop.

En sak som jag verkligen lade märket till den här gången var när Harry berättar för Hagrid att det verkar som om Snape verkligen hatar honom och Hagrid svarar ”Klart han inte gör” men inte vill möta Harry med blicken! Första gången jag läste boken hade jag förstås ingen aning om Snape bakgrundshistoria, men det här är riktigt bra och diskret foreshadowing!

Det enda störande med den här versionen är att Erised-spegeln har bytt namn till MÖRD-SPEGELN. 

20161130_124315

Ni kanske tyckte det var smart, eftersom mörd är dröm baklänges. Jag tycker det låter lite olycksbådande att 11-åriga Harry blir besatt av en MÖRD-spegel som kanske, jag vet inte, MÖRDAR. (I för sig berättar Dumbledore att det är många som har tynat bort framför spegeln för att de varit så förtrollade av det dem sett, så budskapet kanske är att för mycket drömmande dödar.)

Middagsmörker

9789172997868

Titel: Middagsmörker
Författare: Charlotte Cederlund
Förlag: Opal
Utgivningsår: 2016

Handling: När 16-åriga Áilis pappa dör i cancer blir hon tvungen att flytta från Skåne upp till samebyn Idijärvi för att bo med sin morfar. Áili fick aldrig träffa sin mamma och varje gång hon ville fråga något om sitt samsiska ursprung undvek hennes pappa ämnet. Byborna är en smula skeptiska mot Áili som nu försöker passa in i en helt främmande kultur. Samtidigt börjar det hända märkliga saker. Áili har underliga drömmar om en björn, får konstiga anfall och träffar en mystisk vit varg…

Omdöme: Jag har varit sugen på att läsa den här boken ett tag, eftersom jag hittade in till debutantbloggen där Charlotte Cederlund bloggar. Bokens fantastiska titel var också en anledning till att den väckte mitt intresse.

Jag visste nästan ingenting om den samiska kulturen innan jag läste den här boken, förutom att de har renar. Nu har jag i alla fall lärt mig en del. Jag gillar att boken undersöker ämnen som att komma i kontakt med sina rötter och att ta del av en ny kultur. Att Áili som är vegetarian nu flyttar till en by där alla äter kött och de flesta jagar är en interessant kulturkrock, men det behöver inte betyda att Áili inte är en riktig same.

Att någon som själv inte är same skriver om den samiska kulturen kan förstås vara problematiskt, vilket jag såg att flera recensioner på Goodreads nämnde. Jag är inte rätt person att avgöra huruvida det är cultural appropriation (vad brukar det kallas på svenska?) eller inte. Men Charlotte Cederlund skildrar den diskriminering som samer får utstå och det är något som är väldigt viktigt att ta upp. Det skulle vara förstås vara kul att få se liknande böcker skrivna av samer och det kan mycket väl vara något vi får se mer av i framtiden.

På det stora hela så gillade jag boken och jag ser fram emot att läsa fortsättningen! Jag tyckte mycket om Áili och boken kändes realtistisk. Dock var det mycket som hände på en gång.

Mitt hjärta går på

ChristofferHolst_Mitt hjärta går på_inbunden.indd

Titel: Mitt hjärta går på
Författare: Christoffer Holst
Förlag: Bokfabriken
Utgivningsår: 2015

Handling: Chavve är 22 år och flyttade till Stockholm för tre år sedan, men har ändå inte lärt känna någon. Han jobbar på ett konditori och älskar romantiska filmer. Pontus bor fortfarande hemma hos sina föräldrar, har panikångest och vet inte vad han ska göra med sitt liv. De träffas via en dejtingapp och deras liv börjar plötsligt att ljusna…

Omdöme: Mitt hjärta går på är en typisk feelgood-roman och påminner mycket om romantiska filmer som Notting Hill (vilket är passande eftersom ett svenskt produktionsbolag har köpt filmrättigheterna!!). Det är verkligen synd att det var en kort bok, för den var så himla bra. För det mesta är den charmig och rolig, men vissa delar är hjärtkrossande.

Jag älskar även att det är en HBTQAI+bok som inte bara handlar om att komma ut, lite som David Levithans böcker. Jag älskar även att ämnen som psykisk hälsa och ensamhet tas upp. Dock önskar jag att en hade fått lära känna karaktärerna lite bättre, men jag gav ändå boken 5/5 på Goodreads. Hans andra bok Mindfulness för losers kommer ut om bara några dagar och jag ser verkligen fram emot att läsa den också!

Dash och Lilys utmaningsbok

dash och lily

Titel: Dash och Lilys utmaningsbok
Originaltitel: Dash and Lily’s book of dares
Författare: David Levithan, Rachel Cohn
Förlag: Gilla böcker
Utgivningsår: 2011

Handling: Det är jul i New York och både Dash och Lily spenderar högtiden utan sina föräldrar. I hopp om att träffa en vettig kille gömmer Lily en röd anteckningsbok med en utmaning i en bokhandel. Dash hittar boken och utför utmaningen. Men istället för att bara lämna sin emailadress i anteckningsboken som han uppmanas göra bestämmer Dash sig för att ge anteckningsbokens ägare en utmaning.

Det här är början på ett äventyr som leder Dash och Lily till olika platser i staden. Anteckningsboken fylls inte bara av utmaningar utan även personliga historier och båda väntar spänt på ögonblicket då de faktiskt träffas…

Omdöme: En jätterolig och typisk feelgood bok. Om jag hade vetat att den utspelade sig på julen hade jag kanske sparat den till december. Jag brydde mig alltså inte om att läsa vad den handlade om, utan valde den bara för att jag älskar David Levithan. Och jag blev verkligen inte besviken.

Det enda felet med boken är att Lily refererar till Hermione som HERMIONE POTTER(!), vilket gör mig så upprörd att jag måste skriva i caps lock. Det kan ju vara så att författarna försökte skämta, om det inte är ett allvarligt tryckfel. Jag är upprörd oavsett.

Jag har en förkärlek till böcker där två karaktärer lär känna varandra utan att prata ansikte-mot-ansikte (t.ex. Simon vs the homo sapiens agenda) och den här boken förklarar till och med varför jag tycker om det så mycket. Boken innehåller en intressant diskussion om varför det är lättare att öppna sig för någon man inte känner.

Precis efter att jag avslutat boken upptäckte jag att det kommer en fortsättning nu i oktober, vilket verkligen var en glad överaskning eftersom jag kände att boken slutade ganska abrupt.

Yuko

yuko

Titel: Yuko
Författare: Jenny Milewski
Förlag: Styxx fantasy
Utgivningsår: 2015

Handling: Malin pluggar ekonomi i Lindköping och har äntligen fått ett rum i en studentkorridor. Där trivs hon ganska, tills hon får höra att den japanska utbytesstudenten Yuko som bodde i hennes rum innan tog livet av sig i badkaret.

Malin börjar ha märkliga mardrömmar, hittar svarta hårstrån på underliga ställen och dörrar tycks stängas av sig själva. Till en början går det ändå att hitta logiska förklaringar till de flesta händelserna, men Malin blir allt säkrare på att det är Yuko som försöker säga dem något. Malin känner en speciell samhörighet med Yuko, eftersom hon själv är adopterad från Korea, och hoppas att det finns ett sätt att hjälpa henne. Saker och ting blir snabbt värre och historien blir allt mörkare…

Omdöme: Det här är en perfekt blandning mellan japansk och västerlänsk skräck. Den är riktigt kuslig och välskriven. Det märks att författaren har gjort mycket research, för historien är verkligen trovärdig trots de övernaturliga inslagen. Boken innehåller många målande och ibland smått obehagliga beskrivningar. Jag skulle verkligen rekommendera boken till alla som gillar skräck och japansk kultur, men även till dem som inte tidigare förstsått sig på japansk skräck.

Kulturkrockar och rasism är dessutom två teman som tas upp på ett bra sätt. Både Malin och läsaren får under berättelsens gång bättre grepp om japansk kultur. Konstigt nog vet Malin varken vad sushi är för något eller vem Hello Kitty är. Berättelsen utspelar sig i början av 90-talet, fast jag tror ändå att de flesta kände till sushi och Hello Kitty även på den tiden. I för sig kan Malins brist på kunskap vara ett försök att skildra hur lite Malin faktiskt vet om asiatisk kultur, trots att hon kommer därifrån.

The raven king

ravenkung

Titel: The raven king (The raven cycle #4)
Författare: Maggie Stiefvater
Förlag: Scholastic
Utgivningsår: 2016

Handling: Fjärde och sista boken i The raven cycle (OBS! Spoilers för de som inte läst de tidigare böckerna!). Jakten på den sovande kungen Glendower fortsätter. Blue har fortfarande inte kysst Gansey, eftersom om hon kysser sin sanna kärlek kommer han att dö. Det är förbestämt att det här är året som Gansey dör och den största frågan är om det verkligen hjälpte att använda hashtagen #SaveGansey2016 på tumblr?

Omdöme: Boken är ganska filosofisk och Stiefvater har verkligen ett unikt språk. Karaktärerna har verkligen utvecklats under seriens gång, men jag saknade Noah som inte var med lika mycket i den här boken.

 Jag tror inte jag klarar av recensera mer utan spoila hela boken, så det enda jag säger är att det var ett riktigt bra slut på serien. Jag hade verkligen velat veta mer i slutet av epiologen, men om Maggie Stiefvater verkligen ska skriva en hel trilogi om Ronan så kanske det ändå kommer en slags fortsättning.

Skärmklipp 2016-08-18 10.13.53

Det kommer nog dröja innan det kommer någon ny bok, men det här ger mig förhoppningar!

Ända sedan The raven king kom ut har jag varit rädd för att se spoilers på tumblr, så jag är glad att jag äntligen har läst den nu!

Odinsbarn

odinsbaarn

Titel: Odinsbarn
Författare: Siri Pettersen
Förlag: B. Wahlströms
Utgivningsår: 2015

Handling: Hirka är femton år och ska snart gå igenom riten, när hon får reda på att hon är ett odinsbarn – en mytologisk varelse från en annan värld. Hirka har alltid haft ett ärr på svanskotan, vilket hennes far hävdade var från när vargarna bet av hennes svans. Nu får Hirka reda på att hon egentligen var född svanslös och att hennes far, som hittade henne ute i ödemarken när hon var bebis, gav henne ärret för att skydda henne.

Hirka har växt upp med sägnen om föraktade Odinsbarn (människor) som sprider röta och nu får hon reda på att hon är en. Det värsta är att hon dessutom är jordblind och inte kan famna. Ifall hon går igenom riten kommer de att få reda på hennes sanna identitet…

Omdöme: Jag känner att jag inte brukar läsa så mycket high fantasy, men när jag läser något inom genren är det såna här böcker jag gillar. Jag älskar att den är baserad på nordisk mytologi och att det är komplexa karaktärer. Jag gillar även att det inte är en tydlig gräns mellan gott och ont. Världen Siri Pettersen har byggt upp är fantastisk! Det handlar om världen Oden stal sina korpar Hugin och Munin ifrån, vilket är riktigt intressant. Odinsbarn får mig verkligen att önska att jag kunde mer om asatron.

Boken kunde dock ha varit kortare. Handlingen var ganska seg ibland och det tog ett tag innan jag fick grepp om världen. Men ju mer jag lärde känna samhället i boken och började förstå hur allt hänger ihop desto mer sögs jag in i berättelsen. Framförallt finns det en väldigt intressant diskussion om religion och jag hoppas verkligen att många läsare tar med sig det budskapet. Främlingsfientlighet är också ett tydligt tema i boken.

Harry Potter and the cursed child

cursed chiiild

Eftersom jag är ett stort Harry Potter-fan har jag självklart läst Harry Potter and the cursed child och känner att jag måste dela med mig av mina tankar. (OBS! Spoilervarning!)

Jag har många blandade känslor om den nya boken. Jag hade antagligen älskat boken oavsett eftersom det var tio år sedan den sista Potter-boken kom och det är verkligen lätt att få abstinens då. En del av mig älskade boken och en del av mig tycker att den inte alls var särskilt bra. Den går verkligen inte att jämföras med de tidigare böckerna, men det är nog lika bra.

Jag tycker inte att Harry Potter and the cursed child ska ses som den åttonde boken eftersom:

  1. Det är ett pjäs-manus tillskillnad från de andra böckerna
  2. J.K. Rowling är inte den enda författaren (och jag undrar hur mycket av manuset hon egentligen skrev)
  3. Harry Potter är inte huvudpersonen
  4. Berättelsen är säkert bättre som pjäs
  5. Boken kändes mer som fanfiction

Betraktar du boken som fanfiction är den faktiskt riktigt bra, men annars förstår jag ju varför så många fans är besvikna.

Det är inte världens bästa plot. Jag trodde att J.K. Rowling förstörde alla tidvändare för att ingen skulle tro att det skulle komma en fortsättning där Voldemort kommer tillbaka. Men nu finns det plötsligt en tidvändare! I för sig hade det inte varit troligt att alla tidvändare i hela världen hade försvunnit, men de kunde ju ha hittat på andra intriger. En sak jag undrar är varför Albus bara lämnade ett datum och en plats på filten. Behöver de inte ett specifikt klockslag också? Harry och de andra hade ju kunnat dyka upp vid vilket klockslag som helst. Jag undrar även varför Amos inte har tänkt på att använda en tidvändare för att rädda Cedric tidigare? Han kunde ha gjort detta långt innan ministeriets tidvändare förstördes. Jag trodde även att Amos hade accepterat Cedrics död, men att han plötsligt beskyller Harry kan ju bero på att han blivit gammal och virrig.

De gamla karaktärerna är helt out of character. Det är klart att de har förändrats mycket på 22 år, men de kan ju inte ändra personlighet helt. Jag kan väl acceptera att Harry har slutat äta socker och är rädd för duvor, men att han skulle förbjuda sin son från att träffa sin enda vän verkar inte särskilt troligt. Harry hade själv inga vänner innan han kom till Hogwarts och värdesätter verkligen sin vänskap med Ron och Hermione, så han måste ju förstå hur Albus känner sig. I för sig förstår jag att han är orolig för sitt son och vill skydda honom, men det verkade väl inte särskilt troligt att Scorpius skulle vara Voldemorts son.

Det positiva är att Scorpius och Albus är helt underbara! Jag älskar att Albus hamnade i Slytherin och blev bästa kompis med Dracos son, eftersom de flesta antagligen förväntade sig att de skulle vara ärkefiender som Draco och Harry. Dessutom bevisar det att inte alla Slytherins är onda!

Men det är fruktansvärt synd att Scorpius och Albus inte fick bli ett par. Det känns lite som om Rowling gjorde en Dumbledore-Grindewald igen? I Deathly Hallows kan läsaren nästan gissa sig till att Dumbledore hyste mer än vänskapliga känslor för Grindewald. Skillnaden i Harry Potter and the cursed child är att Scorpius plötsligt vill gå på balen med Rose, trots att Albus och Scorpius uppenbarligen har känslor för varandra? I för sig kanske Scorpius tillslut inser att Albus var den rätta hela tiden och inte Rose, precis som Hermione och Ron äntligen blir tillsammans i slutet trots att Hermione går på julbalen med Krum (och Ron håller på att strula runt med Lavander Brown i sjätte boken). Det går ju alltid att hoppas, fast det verkar som om det inte blir några mer pjäser. Annars går det ju alltid att skriva fanfiction…

Simon vs. the Homo Sapiens Agenda

 10015384._SY540_

Titel: Simon vs. the Homo Sapiens Agenda
Svensk titel: Bara tre ord (ännu ej utkommen)
Författare: Becky Albertalli
Förlag: HarperCollins
Utgivningsår: 2016

Handling: Den enda Simon har kommit ut till är en kille han emailar med. Killen kallar sig själv för Blue och de går i samma skola, men förutom det har de ingen aning om vem den andra är. Blue är också gay och de diskuterar sina upplevelser och känslor. Trots att de aldrig har pratat ansikte mot ansikte känner Simon ett starkt band till Blue.

En dag råkar Simon lämna sin email öppen på en av skoldatorerna och klasskamraten Martin hittar deras mejlkonversation. Han bestämmer sig för att utpressa Simon, som inte vill att sanningen ska komma ut. Samtidigt kan han inte låta bli att fundera över vem Blue är och om det faktiskt är någon han känner.

Omdöme: Jag älskade den här boken. Det är en typisk feelgood book. Den har kallats ”The love child of John Green and Rainbow Rowell” och det är nog den bästa beskrivningen. Jag älskade stämningen och alla Harry Potter referenser. Det är en riktigt charmig och gullig kärlekshistoria. Jag älskar att de träffas online och blir kära via email. Dessutom fanns det en tänkvärd diskussion om att heterosexuella inte behöver komma ut. Jag skulle rekommendera boken till alla som gillar John Green, Rainbow Rowell eller hänger mycket på tumblr.

Det är lite synd att karaktärenas utseende inte beskrivs särskilt mycket. Allt vi får veta om Simon är att han har gråa ögon och bär glasögon. Men att omslaget föreställer en pojke utan ansikte kan tyda på att det var ett medvetet val. Eller så är det bara en ren slump.